Den dödes drömmar

Grå moln täcker skyn,
 mitt väsen fylls av längtan 

Himlen öppnar sig åter
 över min mörka glänta 

Det svala regnet faller
 på min förgångna kropp,
 sipprar ned i mitt inre,
 förlöser kyla späder blod. 

Kylan föder minnen
 om blod, död och ära.
 Regnet föder drömmar
 om en ny tidlös era. 

Denna livlösa kropp
 ärgad av stål och tid.
 Stungen djupt av svek
 likt törnar i tusen 

Sorg och oändligt hat,
 dödens tysta kalla invit,
 livets döende låga
 mellan död och liv. 

Är jag blott en skugga
 som vandrar bland vaga minnen?
 Födda ur min ensamhet
 ur min döende låga
 döende likt den ljuva
 natten vid gryningen,
 då solens strålar
 fördriver stjärnors sken... 

Stilla skuggor från falnad tid,
 tänder glöd ur gammal aska.
 Gömda spillror av hopp
 i den dödes drömmar...