En fallen härskare

Vek är min kropp nu,
 tiden tynar mig till stoft.
 Krumna äro mina leder,
 ty fader tid tar mig bort. 

Minnen bär jag från
 svunna tider.
 Då min röst var kall
 som vargablick,
 när död och pina gick
 under min hand
 vid min tron i skogens djup. 

Jag ser löven om hösten
 runt mig,
 ger mig känslan av livet
 som var.
 Bortglömd, fördriven
 av sin egen sådd,
 söndra och härska än en gång 

Härskare över skogen
 var mitt namn,
 över den nattliga
 fruktbarhetens sköte.
 Mäktig som tusen
 sjöars dimma,
 spred jag mig över detta
 köldens land